Förlossningsberättelse

Kvällen den 24/7 skulle jag lägga mig på soffan för att läsa (jag kunde inte ligga i sängen då den var för mjuk för mig och min gravida kropp). När jag legat och läst en stund och skulle vända mig om för att släcka lampan sipprade det ut något mellan benen på mig. Jag låg ett tag och funderade på vad som hade hänt och kom fram till att det bästa ändå vore att väcka Rickard. Det som hade sipprat ut var klart vatten med en rosaskimrande färg och luktade lite sött. Exalterad och spänd väckte jag Rickard och sa ”Jag tror mitt vatten har gått”. Rickard flyger upp ur sängen lite smått besvärad eftersom att klockan var 01:00 och han skulle börja jobba 06:30. Vi ringer till Mölndals förlossningsavdelning och de tycker nog att det vore bra om vi kommer in. Vid det här laget är jag otroligt spänd och tänker ”Yes nu kommer lillis, äntligen!” Rickards mamma kommer och hämtar oss vid 01:30 och gemensamt åker vi upp till Mölndals förlossning

Vär där kunde de inte konstatera om det var vattnet som hade gått eller inte. De satte CTG på bebben och mig, det visade sig att jag inte hade några sammandragningar alls och lilils trivdes fint i magen. Då fick jag på mig en stooooor binda och skulle vanka runt i korridoren i hopp om att det skulle komma mer vatten. Vid detta lag var jag mäkta trött på folk som inte kunde konstatera huruvida det var vattnet som faktiskt hade gått, det enda de sa till mig var ”Vi kan inte säga säkert” ”Nehe”, tänkte jag ”Men mitt barn ligger ju där inne och vi måste ju kolla om han/hon har vatten” Sagt och gjort, jag hade ju inga värkar och de kunde inte konstatera ett skit så vi tog vårt pick och pack och åkte hem igen. På vägen hem kläcker jag en kommentar ”Hur i helvete kan man ha så mycket eyeliner på sig utan att ha mascara?”

Väl hemma, 04:00, var det ju lite svårt att sova, jag hoppades ju otroligt mycket på att det ändå var vattnet som hade gått. När jag vaknade på fredagsmorgon såg jag att det kommit blod i det vattniga som sipprade ut. Jag blir lite smått hysterisk och ringer upp till Östra (för på Mölndal kan de ju ingenting J) de tycker att jag kan komma upp om jag känner mig orolig, så jag ringer Rickard som är på jobbet och säger att jag måste åka in igen. Rickard sätter sig på en buss och säger till sin chef att han tar igen det han missat idag (fredagen den 25/7) på måndag. Vi möts upp i brunnsparken och sätter oss på 1:an som tar oss till Östra. Väl där blir vi otroligt vänligt bemötta, vi träffar en jättesöt barnmorska som sätter CTG och skojar om huruvida jag rakat benen och målat naglarna. Allt ser återigen bra ut med lillis och jag har fortfarande inga sammandragningar att räkna med. Vi får sedan träffa en läkare som skulle kolla lite på mig och lillis. Jag försöker få upp min gravida kropp i gynstolen, en syn som nog inte är helt okomisk. Läkaren undersöker och säger att vattnet inte har gått. ”VA?! Hur kunde de inte konstatera det på Mölndal inatt”, skriker jag. Det har hon inget svar på! Min livmodertapp var det bara 2 cm kvar av (normalt är den 4 cm) så visst hade något börjat hända. Blodet som fanns i vatten avgången (eller riktigt vattniga flytningar som det nu var) var helt normalt. Vi fick även titta på lillis via ett ultraljud till. På väg ut från Östra kommer jag på ”Men herregud, vi kunde ju sett vilket kön lillis hade”. På hemvägen debatterar vi huruvida vi skall ta oss till ett badställe för just denna dag var otroligt het. Det slutar iaf med att vi åker hem och spelar WIE

Lördagen den 26/7 BF-dagen!!! Börjar lugnt och stillsamt, jag börjar få lite småont i magen men inget som stör mig nämnvärt. Hasse kommer förbi en stund på dagen och sen kommer även Jesper. Rickard handlar korv & mos åt mig medan de käkar pizza och lyssnar in sig för kvällens konsert på Ullevi. Iron Maiden! När pojkarna gått sitter jag själv här hemma och kollar lite på Project Runway (5 avsnitt i rad) innan Sofia och Elin kommer. De var så snälla och satt barnvakt åt mig den kvällen. Vi bullade upp med 1 kg vingummin och 1 paket belgiska chokladpraliner för att sedan sätta oss och kolla på pizzalistan. När vi alla bestämt oss så gick vi (eller ja jag stannade var 10:e meter och hade lite ont, tror så här i efterhand att det kallas sammandragningar J). Vi sätter i oss pizzan och det pratas om film men vi bestämmer oss för att spela Wie. Rickard ringer under kvällen och ser till så att jag fortfarande är hemma utan en massa värkar. Och allt är lugnt och fridfullt. Vi hade en jättemysig kväll vi tjejer och Sofia stannade till klockan två på natten så att hon och Rickard fick möta varandra.

30 minuter efter att Sofia hade gått hem så började det! OH HELL, säger jag bara. FY FAN! Trodde inte att det kunde göra så ont. Första gången en värk kom var den som om mina ben var fastspända i två spårvagnar som långsamt kör åt olika håll. Kändes som om jag skulle gå i sönder, mitt i tu. Rickard går och lägger sig med tanken om att han skulle mobilisera kraft och energi. Jag går runt här som en osalig ande och var 10:e minut så måste jag böja mig framåt, bakåt, åt sidan, ja överallt för att inte skrika som en stucken gris. Natten går och jag fördriver den med att skapa ett konto på familjeliv och skriva inlägg på gravid.se.

Hittade ett blogginlägg från denna tiden:
Kom UUUUT NU DÅ
Fan jag skiter i hur jävla pissigtont det gör bara sätt igång så vi kan åka in...Nu är det 10 min mellan värkarna sen klockan 2 inatt klockan är nu 10:00 och jag har inte sovit mår oyton och värkarna kommer inte oftare...jävlar vad jobbigt detta är

bf + 1
Hörrni fortfarande 10 minuter ungefär mellan värkarna har ringt till förlossningen en del gånger idag/inatt men de säger bara att det låter normalt...Jasså skall man ha haft ont i 12 timmar? E d normalt? Suck mother fucker! Det kan ta allt från några timmar till några dygn innan värkarna kommer med 3 minuters mellanrum som de måste göra innan vi får lov att åka in...I HATE THIS!!!

Ja som ni säkert ser så var jag ganska trött och väldigt arg när jag tagit mig igenom en hel natt med värkar. Söndagen spenderades enbart åt att ligga på soffan här hemma och ha ont. Kändes som en riktig bakfyllesöndag. Rickard gjorde så gott han kunde, lagade mat till mig – JAG VILL INTE HA!!!. Masserade mig - DU GÖR DET PÅ FEEEEEL SÄTT! Försökte få mig på bättre humör genom att spela Zelda på Wie – FAN JAG FATTAR INTE HUR MAN FISKAR JU; JÄVLA FUCKING PISSSPEL!!!!! Jag var väl inget trevligt sällskap direkt kan jag tänka mig.

När klockan var 18:00 hade jag fått nog jag tänkte inte sitta hemma med värkar längre. Vi ringde upp till förlossningen på Östra och de sa att jag kunde komma in på en kontroll för att se om allt jobb hemma hade gett någon utdelning. Vi ringer till Rickards mamma som kommer och hämtar oss och vi får ett rum direkt på Östra. Som vanligt sätter de CTG och bebbe mår bra i min mage men nu har jag värkar/sammandragningar var 7:e minut JIPPIE! De ber mig återigen sära på mina apostlahästar och de kan då konstatera att livmodertappen är helt utplånad och att ag är öppen 2,5 cm. Way to go Jennie!!! Så jag får välja om jag vill satnna kvar eller åka hem egentligen måste man vara öppen 4 cm, eller ha värkar var 3:e minut eller ha haft vattenavgång om man skall få stanna men det sa ”Du kan ju sova på BB inatt” ”Nej”, tänkte vi ”massa skrikande ungar och så jag som bara skriker också” Så vi åkte hem med 2 citadon, ett depåstopp på Mc Donald’s innan och sen åkte vi hem. Hemma tror jag att vi hade på något slags matprogram med Nigella. Men jag hade så ont att jag inte visste vad jag skulle göra så jag kunde inte riktigt koncentrera mig. När vi varit hemma i ungefär 2 timmar och klockan var 22:000 så funderade jag ändå på att åka in så jag ringde upp till östra igen men då sa de att de hade fullt. Jennie inte glad. Rickards mamma åkte härifrån vid 23-tiden och då ringde vi upp igen men de hade fortfarande fullt och sa åt mig att gå in i duschen och ställa mig där. Vilket jag gjorde. Någon gång under denna kväll av värkar fick jag även ringt min barnmorska och sagt att jag inte kunde komma på mötet. Väl i duschen så kom värkarna var 3:e minut och jag sa åt Rickard att ”NU ÅKER VI IN, nu skiter vi i det här, jag skall in NU!” Rickard fick ringa en taxi och han stuvade in mig i baksätet tjostandes och grymtandes. Taxiresan som kändes som en evighet tog väl egentligen endast 20 minuter. Klockan 00:00 kom vi till förlossningen.

När vi kom fram kom Rickard på att han hade glömt att ringa in och förvarna… ”SKIT I DET!” skrek jag och en snäll kvinna kom och mötte oss i entrén. Vi fick rum nummer 9 och som innan så satte de CTG och allt verkade bra. Jag ahde verkar var 5:e minut fortfarande lite för sällan, men så kollade de om jag hade öppnat mig något mer. Det hade jag, nu var jag öppen hela 4 cm. Livrädda för att vi skulle vara tvungna att åka hem igen väntade vi på vår dom. Sköterskan frågade då om jag skulle vilja bada. ”Ja, men då ska jag inte åka hem?” frågade jag. Jag fick inget svar men fick klä av mig och ta med mina saker till ett stort och rymligt rum med ett badkar stort som en jacuzzi. Där låg jag medan Rickard läste på om de olika förlossningsfaserna och vi konstaterade nöjda att vi nu var i den aktiva fasen. Efter 1,5 timma i badet bad jag om lustgas. Med hjälp av den kunde jag på något sätt lägga smärtan åt sidan, det gjorde jävligt ont fortfarande men jag kände att det inte var så farligt för det var inte min kropp som behövde utstå denna smärta. Rickard blev riktigt orolig några gånger och långt bort i dimman hörde jag honom säga ”Jennie, Jennie, Jennie, hallå hur e det? Måste jag ringa på någon?”. Behöver jag säga att lustgas e min melodi? En annan gång i lustgasdimman i badkaret så trodde jag att jag var med i guitar hero – spelet, för er som känner till det kändes det som amp overload. Väl ute ur badet 3 timmar senare hade jag bara öppnat mig 1 ynka centimeter (nu var jag alltså öppen 5) och då frågade barnmorskan om hon kunde ta hinnorna. Något som vi diskuterat när jag låg i badet och jag hade då berättat att jag inte ville ha en lång och utdragen förlossning – om de kunde hjälpa mig så skulle de göra det. Rickard blev lite orolig över hur han skulle göra med pappadagarna och smset till försäkringskassan medan jag låg i badet och då sa barnmorskan ”Ni skall få er bebis idag”. Vilken känsla, vilken otrolig känsla. Helt obeskrivbart.

Vi tog oss in på rummet igen och barnmorskan tog hinnorna. Det började komma väldig täta värkar och jag frågade när man kunde få epiduralen. ”När du vill”, svarade BM och då sa jag att jag vill ha den NU! De preppade lite för epiduralen och sen kom narkosläkaren, detta var nog det värsta jag gjort i hela mitt liv. Jag skulle ligga ihopkurad (lätt med en jättemage), helt stilla med värkar. Jag tror jag fick ur mig ”Fick du ditt läkarleg i ett Kellog’s paket?” men sen när det var över (kändes som en timma) så utbrast jag ”JAG ÄLSKAR DIG!”. Värkarna avtog ganska snabbt efter att jag fått epiduralen och då fick jag värkstimulerande dropp. Tiden som följde fram till krystvärkarna flöt ihop och jag har inget riktigt tidsperspektiv men jag vet att de kom in med en glassdrink någonstans mellan edan och krystningarna. När krystvärkarna väl satte igång fick jag coaching hur jag skulle trycka. Och efter första värken sa jag ”Är det inte värre än så här?” Det gjorde ju ont, självklart, man skall trycka ut en kropp, men det var inte alls så farligt som jag hade tänkt mig. Där satt/låg jag och arbetade tillsammans med värkarna och det var inte så farligt alls, ganska fräck känsla. Det som gjorde ont var när huvet var halvvägs ute, då skrek jag åt barnmorskan att ta ut knogarna ur min fitta. Hon bara skrattade åt mig och desperat frågade jag ”Hur många krystvärkar är det kvar?”. ”Du får nog räkna med några till 5 eller 6” försökte hon. Men då tänkte jag att det skall det inte alls ta, barnet skall ut nu så jag tryckte för kung och fosterland och 2 krystvärkar senare låg lilla Julia på mitt bröst. De 2 sekunderna hon inte skrek när bebisen kom ut kändes som 2 timmar, men lillis var alldeles frisk och kry.

Rickard tittade på mig med tårar i ögonen och sa ”Det är en flicka”